Nyfiken på - Teodor Jonsson

Den här gången kommer ni att få veta lite mer om vår medlem Teodor Jonsson som är 19 år. Teodor berättar……

Därför började jag med orientering

Min mamma orienterade under sin uppväxt men slutade när hon blev junior. När jag var 6 år var vi på Kärrtorps IP och åkte skridskor och där såg vi en affisch om att prova på orientering. Min storasyster Tindra började nybörjarkursen och familjen gick med i Skarpnäcks OL. Året därpå gick jag en inskolningsbana i samband med Ungdomsserien. Samma år åkte vi till O-ringen i Kristianstad där jag gick inskolningsbanor med skugga. Sen gick även jag nybörjarkursen i Skarpnäcks OL och tyckte det var kul.

Jag höll länge på med fotboll och tyckte att fotbollen var roligare än orientering så den kom i andra hand. Jag följde ändå med på orienteringstävlingar med familjen så länge det inte krockade med fotbollen. Samtidigt uppskattade jag att orienteringssporten är en stor gemenskap där alla är välkomna och jag tycker det är kul att springa. När jag sedan kom in på Fredrika Bremers Orienteringsgymnasium utvecklades jag mer tekniskt och fick kompisar från andra klubbar så då blev orienteringen mitt val.

Träning och tävling
Jag gillar att springa i öppen hällmark med lång sikt och lätt löpt terräng där man kan flyta på och ta en kontroll i taget. Jag föredrar dagorientering framför nattorientering och gillar långdistans för att det är både en utmaning fysiskt och mentalt att orka hela vägen.

Dagen innan en viktig tävling brukar jag kolla på kartan dagen innan för att förbereda mig på hur terrängen och banan kan komma att se ut. På tävlingsdagen brukar jag jogga till start och sedan jogga lite vid startområdet och göra några ruscher innan jag ska gå in i fållan. Några minuter innan start brukar jag ställa mig vid fållan och vänta på min gå fram tid. Om jag bommar brukar jag tänka tillbaka på var någonstans jag har sprungit och var jag kan ha hamnat utifrån det. Om jag inte kan läsa in mig på något brukar jag försöka leta efter tydliga punkter som en stor höjd eller en tydlig sten. Efter tävlingen kollar jag mitt lopp på Livelox och tänker tillbaka på bra och mindre bra beteenden som jag gjort under loppet. Sedan försöker jag komma fram till hur jag hade kunnat göra någonting annorlunda och jag försöker även bygga vidare på alla bra beteenden.

Jag har inte bil (eller körkort) men det hade såklart underlättat att ha bil när man ska till områden som är svåra att nå med kollektivtrafiken. Jag tycker att folk i klubben hjälper mig mycket med skjuts till tävlingar och nu i höst har teknikträningar på torsdagar dragit i gång där det finns flera som bidrar med skjuts för oss som vill springa vilket uppskattas.

Jag försöker prioritera att hinna med skolan nu då den är krävande, så ibland kommer träning och tävling i andra hand. Det är tråkigt men om jag ska orka med allt som händer kan jag inte orientera lika mycket som tidigare. De dagar jag har mindre tid till träning går jag ut och springer i närområdet för att få till konditionsträning. När jag åker på teknikträning kan det bli ganska långa dagar, och då är det viktigt att ha med ombyte och mellanmål för jag hinner inte hem emellan, och måste planera så jag kan åka direkt från KTH.

Mina målbilder och förebilder

I framtiden hade en stor dröm varit att vinna en stor stafett som 10-Mila. Jag har inte så många individuella mål inom orienteringen, men strävar efter att utvecklas och bli så bra som möjligt och samtidigt ha kul när jag springer. Jag gillar Martin Regborn och är imponerad av hans disciplin och det enorma jobb han lägger på träningen. Jag känner igen mig i att han har löpningen som sin främsta styrka och jag tycker att han verkar vara en trevlig person.

Mitt bästa orienteringsminne

Mitt bästa orienteringsminne är när jag sprang herrkavlen på 10-Mila för första gången i Skellefteå 2023 där jag sprang näst sista sträckan och gick ut i omstart. Det var en häftig känsla att springa herrkavlen med så många andra runt omkring och jag gjorde ett av mina bästa lopp.

Till dig som är nyfiken på orientering eller som precis har börjat orientera Det är roligare att fortsätta med orientering om man lär sig mer om teknik och kan träna och tävla i andra områden både i Stockholm och runt om i Sverige. Att få kompisar så att man kan träna tillsammans ger gemenskap och möjlighet till sparring. Då blir det roligare och man utvecklas mer.